uppskattning.

 

Idag begravs Whitney Huston. Jag har väl inte tänkt så mycket på henne de senaste åren, sett någon gång hur livet blivit och sörjt, förvånats och kanske till och med ojat mig någon gång över hur berömmelse och pengar kan ställa till det för människor. Men vem vet hur hon levt utan den fantastiska sångrösten? Det finns så många levnadsöden.

Igår när jag besökte teater Uno och gästföreställningen av teater Pugelist, "Göteborgsandan-två världar", tillsammans med två av mina flickor trängde sig tankar på om medmänsklighet och förutsättningar för hur våra liv blir och hur vi ser på, och bemöter varandra.

När jag försökte beskriva pjäsens handling i morse för lillaS så drog hon slutrepliken i pjäsen rakt av så jag gissar att jag kanske förstod vad pjäsförfattaren ville förmedla.... eller så gjorde hon det.

På insidan är vi alla rätt lika ändå.

Och vi behöver det samma. Uppmärksamhet, förebilder, respekt och förtroende att lyckas och misslyckas...

Förväntningar men  inte krav. Stöd när saker inte gått så bra istället för hån och kommentarer av typen som lämnar en i ensammhet i utmarkerna.

Jag har funderat över politiken som är ett lysande exempel. Mona sa hos Skavland; Jag är 55 och ses som en ungdom i partiet...

Men varför kommer inga unga till? Har det att göra med att även hur väl man vill och hur man anstränger sig för sitt parti står man där ensam en dag och får bära hundhuvudet för hur partiet tappat väljare? Det har vi sett i de flesta partier de senaste åren.

Pjäsen handlade om Göteborg och här slåss nya och gamla ledare om ansvar för det ena och det andra och inte känner jag att det är attraktivt eller tror att de unga på min skola till exempel, lockas att delta, utveckla och förbättra för medborgarna i vår stad.. (inte genom politiken hur som helst)

Det stöter bort! Och media de hejar på och rotar fram minsta lilla misslyckande för det är vad de tror att vi vill läsa.

Vill vi verkligen det? Vill vi inte se och beundra lyckanden...

Jag vet inte, till och med i idrotten verka förlust smälla högre...

Det skrevs så mycket om hur dåligt det gick inte bara för laget, Frölunda Indians, förra säsongen. Deras ekonomi och annat vändes ut och in. I dag såg i en statusuppdatering på Facebook att det visst går riktigt fint med spelet i år... men inte har jag hört något på nyheterna omm det, inte för att jag letat. Det gjorde jag inte förra året heller.

Jag är glad att Whitney får vara en idol och en förebild för den vackra röst hon hade och alla de härliga låtar hon sjöng. I videon ser man att även hon hade sina förebilder och jag tror att det är berömmelse och beundran som gör att man vill ta efter och gå i någons fotspår... hur många sjunger "I will always love you i alla våra talangauditions?

och detta gäller dina nära och kära med så klart... alla kan ju inte bli beslutsfattare och kändisar men alla kan få vara nöjda och stolta med det bra de gjort och få hjälp att fixa det som inte blev så bra...

Ja ja jag tänker och tycker och om Du vill så får Du gärna Du också...

Allt Gott

<3