att saker ska bråka med en hela tiden...

Igår var det den segaste och varmaste dagen i mitt mannaminne.
Äh, men jag gjorde då inte många knop i tropicvärmen.
Satt här och skrev några ord med en gammal vän och tvättade lite.
Plockade lite och njöt väl i största allmänhet av att det var söndag
och att jag var ledig.

När jag äntligen kom i säng var det svårt att sova i värmen men
jag vaknade ändå riktigt tidigt idag och har hunnit läsa min Gp,
som jag funderar på att säga upp för att den mest blir liggande oläst
Den bildar högar av stress och dåligt samvete som bara ska
förflyttas ner i pappersåtervinningen.
Man kan kanske göra något annat skoj för de hundralappar som
den kostar varje månad?

Idag var det mysigt att den låg där på dörrmattan i alla fall.
Jag gick upp och hängde lite tvätt och vattnade alla törstiga blommor
och tänkte hinna med ett springningsvarv innan det blev för varmt.
Min "lilla höna" vaknade och gjorde sig i ordning för ännu en dag på
jobbet och vi sa hej då innan jag stack. Så förvånad hon blev när jag
var tillbaka innan hon hunnit iväg.

Det var skönt ute och jag kände mig lätt när jag tog de första löpstegen.
Jag orkade långt idag, ända till den första lilla backen in i skogen.
Den hade jag inte tänkt springa ändå så det var ett lagom avbrott att
hämta andan och låta pulsen komma ner en aning.
Så var det dags att börja springa igen och jag bestämde att nästa
andningshål skulle bli stenen i korsningen.
Men...
Trots att det gick så lätt och jag kände mig så glad så sa det
plötsligt "pjong" i någon liten muskel långt ner i vaden mot hälsenan
till på insidan av vänsterbenet.
AJ!
Nä det var nog bara en liten kramp, tänkte jag och sprang vidare med
smärtan som en kniv i hälsenan.
Skit, jag gnuggade lite på den och fortsatt en liten bit till innan
jag förstod att det var dags att vända om.
Jag gick hemåt. Linkade. Hälen ville inte riktigt räcka ner till marken
och jag kände mig så besviken.
Det är nog bara en mycket liten bristning men det gör ont och jag
vet att musklebristningar tar upp emot fem veckor att läka.

Hur ska det nu gå med mitt midnattslopp? Skit också...

Nu sitter jag här med tårna pekande neråt och är glad ändå:-)
Man behöver inte särskilt långa hälsenor för klackaskorna och i
kväll blir det allsång med de goaste människorna.
Till och med Alingsåsbor kommer det.

Det blir kanske lite svårt att få iväg symaskinen till verkstaden
som jag tänkt. Hm, jag dricker mitt kaffe och klurar en stund så
får vi väl se hur dagen artar sig...
En stund med "En förtjusande man" på filten i solen på gården
ska jag väl klara av med min droppfot:-)

Och man kan åka buss och spårvagn till Liseberg även om jag
uppskattar promenaden i vanliga fall.

Skit! Ja ja. Bara jag kan börja träna snart igen så...

Allt gott
<3