hur sista backarna riktigt suger musten ur en.

Eller att min vad faktiskt känns riktigt bra…
det var nog ingen bristning ändå utan ”bara”
en kraftigare kramp.
Jag kan känna att det stramar där inne i muskeln
men tror nog faktiskt att jag ska ge mig ut och fresta
lite på den i morgon för att se vad som händer.
Det tänkte jag på när jag sneddade över skolgården där
skateboardarna swischade fram och unga mansröster ekade
på diverse språk över asfalten.
Det är Gothia cup och varenda skola fylls av
förväntansfulla ungdomar från hela jorden.
Det är härligt.

Jag var på väg hem efter en go kväll med allsång på
Liseberg som är min måndagsrutin nu under sommarmånaderna.
Men det har varit en annorlunda dag tycker jag, en dag
som fått mig att tänka på saker som jag inte så ofta
funderar över faktiskt.
Vad man betyder för varandra och hur vi visar att vi ser
och bryr oss om andra människor.
Hur tiderna förändras med tekniken och vad en trasig mobil
i ett ögonblink kan göra dig ensam.

Den har låtit konstig ett tag mobilen, när smsen ramlat
in eller någon ringt till mig…
Sprakat liksom, nästan som om den skulle vara elektrisk.
Någonstans i en avlägsen tid minns jag hur mycket strul
och bråk det var när jag köpte den där mobilen.
De ringde från nån firma, som jag inte fattade inte var
min operatör, där jag alltid handlat telefoner innan,
mitt i en svår influensa och erbjöd mig en rosa touchtelefon.
Jag slog till för det var verkligen bra priser och så
i abonnemanget. När telefonen kom var den gubbgrå och
snurren var igång…
det ska inte det här inlägget handla om alls.

Utan om hur konstigt allt plötsligt blir när man inte är
nåbar eller kan nå dem man vill som man blivit van…

Hur klarade man sig förr?
Jag vet inte om jag glorifierar dåtiden men då hade man
respekt för avtalade tider. Då litade man på att den man
skulle träffa stod där i hörnet på avtalad tid och
gjorde den inte det blev man förbannad och gick hem igen.
(eller letade upp en telfonkiosk)
Kanske ringde man och skällde ut den oartige vännen och
kanske hade den en acceptabel ursäkt.

Men idag då? Svarar jag inte på ett sms eller ett samtal
så antas det bara helt enkelt att mina planer ändrats och
att jag är så nonchalant att jag skiter i att höra av mig.

Igår fann jag en fin fin plats mitt i folkhavet
på Liseberg, jag stod där och snurrade och kollade efter
vännen min men han lyste länge med sin frånvaro…
nån telefon hade jag inte och vi är verkligen mästare på
smskontakt annars...
Men att informera om var jag var den vägen gick ju inte.

Så såg jag honom och efter mycket viftande från min
uppflugna plats på stolen och till och med några
"små"hojt… lyckades jag förmedla att det fanns
en plats till honom.
Men han hade platser på kanten åt sig och sin goa vän…
och ingen till mig för de trodde jag inte skulle komma.
Jag svarade ju inte.
Nä, jag hade ingen telefon och idag har vi gett varandra så
mycket ”frihet” i våra relationer att det är på gränsen
till att inte bry oss.

Sedan var det ju om det där med dem man inte känner
och respekten för dem…
Att ge ett leende en plats eller ta ett steg åt sidan…
Två kvinnor hade bokat plats mitt på raden där jag satt.
Jag såg dem inte under de två timmar jag satt där
och väntade att sjungandet skulle dra igång.
En tröja på en stol och man kan roa sig i parken till
föreställningen börjar.
Jag tycker inte det är okej och inte "värdarna" heller
men tröjorna såg de inte, däremot lapparna med reserverat
som tre killar satt på stolarna längst ut mot mittgången.
Dem ryckte en av värdarna bort och när pojkarna kom
och platserna var upptagna var de så ilskna att det
nästan kändes hotfullt…
Jag berättade detta för kvinnorna när de kom tillbaka
en kvart före sändning men fick ett spydigt leende
och en tyken kommentar från den ena…
Den andre la huvudet lite på sned såg generad ut
och tackade för att vi höll platserna för dem.
Mannen bakom sa på bredadaste ”öschötska”:
Ja, jag har ju bara min mobil för att vara nåbar.
Allt gott
<3