Hade det varit någon annan som stöp nedför sista trappsteget och vridit till sin fot hade jag så klart tvingat den att sätta sig i trappan. Jag hade hittat något att lägga upp foten på och rusat in på apoteket i porten bredvid för att köpa en elastisk binda, lindat om och sett till att det inte blev någon allvarlig följd av fallet.
Men nu var det ju jag som föll. Jag vickade lite på foten och svarade mitt oroliga sällskap att det inte var någon fara med mig och åkte iväg på konsert vid vackra Gunnebo slott.
Solen gick i moln det mulnade och drog lite kyliga vindar där på ängen vid skogsbrynet.
Det var bara att stoppa undan solglasögonen för dagen. Vi var faktiskt lite oroliga att få regn på våra bjärt färgade linneklänningar innan han sjungit färdigt, Mikael Wiehe.
Det var gott om tid och vi hann med något litet att äta och ett glas i det avgränsade området vid sidan av scenen. När vi sedan traskade, hm haltade till scenområdet kände jag att jag nog vrickat till foten i alla fall.
Det var en fin konsert, så många sånger han gjort.
När det var dags att lyssna till Flickan och kråkan berättades historien om Apollon som var betuttad i Kassandra. För att få henne att besvara sina känslor gav han henne förmågan att se in i framtiden.
När Kassandra envisades med att inte bli kär, lät han henne behålla förmågan men såg till att ingen någonsin skulle tro henne. Så drog Wiehe en parallell till idag och Greta Thunberg (klimatet). Jag drar så här i efterhand en parallell till mig själv som egentligen har både kunskap och förstånd till att förutse att en fot som utsätts för det min gjort skulle komma att att protestera i framtiden (trappfallet).
När konserten var slut fick jag transporteras med slottets "golfbil" till parkeringen och en vilt främmande, halvfull typ 35åring erbjöd sig leda mig till porten.
Nu kunde jag inte längre stödja på min fot och jag var inne på att ringa ambulans där mitt i natten när det brände och bultade som värst. Jag somnade till sist och när lördagsmorgonen kom vågade jag klämma och känna lite på foten och förstod att det onda inte satt i ankeln utan snarare uppe på vristen, det var nog "bara" en blödning då. Jag började kunna gå lite på tå.
Jag hade en krycka i källaren och fick hjälp att hämta den så då kunde vi gå ut och äta lunch.
En avklippt stödstrumpa håller ännu ihop foten men kryckan behövs inte mer. Jag är en dam med fint läkkött tydligen och även en med tur.
Jag har nämligen ett par mycket snygga och ganska så dyra solisar som jag köpt hos optikern. De har några år på nacken men jag gillar dem. När jag köpte dem tyckte jag att det var en käck idé att be dem slipa in läsglas likt på progressiva brillor. Det gick inte sas det mig men man kunde få en läsruta längst ner i varje öga. Gör en sån sa jag. Underbart att kunna läsa menyer, turlistor och romaner i solen.
Men det visade sig redan ett par dagar innan fallet i trappan, även om jag inte tänkte på det då, att jag inte blir helt pålitligt stabil med mina läsrutesolglasögon på. Bärande på två pizzakartonger trampade jag snett i ett hål på en parkeringsplats och damp i backen.
Tack vare att händerna var upptagna hann jag inte ta emot mig med händerna och jag tänker så här efteråt att det var tur, för hade mina gamla armar hållit för det? Nu landade jag mjukt på sidan och det enda onda sitter i revbenen och är helt uthärdligt.
Likt Kassandra kan jag se in i framtiden och imorgon ska jag ut och gå
och mina solisar med läsrutor kommer i fortsättningen att fungera som sittglasögon.
Tro´t om Du vill.
Allt gott <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar