Hjärtat mitt blev övervakat dygnet runt, ultraljudat och kranskärlsröntgat.
De stack hål i varenda ven de kunde finna på mina armar och händer.
Sedan fick jag åka hem.
Och så blev det påsk... hurra för det negativa testet. Det gjorde att jag äntligen kunde träffa min älsklingar. Vi firade lite påsk med picknick och ett varv runt Härlanda tjärn.
En härlig dag.
Högerarmen behövde hållas i stillhet en vecka efter röntgen så jag var sjukskriven en vecka till och innan den var slut var jag hes igen och läkaren på vårdcentralen och jag kom överens om att det nog var magen som orsakade den brinnande känslan i mitt bröst... En kväll hade jag så ont att ambulansen var på väg. Men när sköterskan på 112 ringde för att kolla hur jag mådde när ambulansen dröjde hade jag inte lika ont längre. Vi bestämde att jag skulle ringa om det blev värre igen.
Omeprasol, kaffestopp och mindre kryddor dämpade värken efter ett tag.
Halsen bråkar fortfarande.
Nu får de testa för covid-19 på min vårdcentral. Jag fick ringa på klockan och ut kom en rar sköterska i visir, förkläde och handskar. Hon stack en tops i min näsa där i entrén och dagen efter ringde doktorn och sa:
Nu går du och jobbar!
-Tack, sa jag.
28e februari till 4e maj.
Efter, torra smalben, spruckna hälar, svidande tunga, kliande hals, pirriga händer, iskall känsla i näsan, grusiga ögon, "feber" på 36grader men jättevarm, nätter vakna med mun torr som Sahara, några dagar med lös mage, huvudvärk i omgångar på olika ställen från hjässan till överkäken, avdomnad överläpp, stel öm rygg... ja också oron över vad som är fel och vad nästa grej ska bli, gick jag till jobbet.
Jag fick ett fantastiskt mottagande av barn, föräldrar och kollegor. Jag har saknat dem och tydligen de också mig.
Man kunde tycka att det skulle vara klart nu...
❤ Allt gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar